Matte ville ta oss med på kvällspromenad, och då brukar de inte bli särskilt långa för oftast har vi varit ute på en riktigt låång promenad under dagen.

Men idag har inte det blivit av, för matte har jobbat i natt, och sedan har hon sovit många timmar på dagen. När hon vaknade blev det en skön promenad, men inte jättelång.

Nu tog hon då med oss ut, och jag var inte direkt beredd på att den promenaden skulle bli både lång, jobbig och skojig. Men det blev den.

Dessutom blev den lite spåännande för vi mötte en katt i koppel, vilket var ovanligt. Både jag opch Wille ställde oss och tittade på den, väldigt konfunderade, men hälsa fick vi inte. Den här katten var tydligen inte van vid hundar för den reste borst och fräste fast vi var flera meter från den.Matte stannde där vi var med oss och lät katten och dess två unga förare passera på behörigt avstånd.

Sedan gick vi vidare. Matte gick till en av rasthagarna en bra bit bort, och där kastade hon ut godisbitar i snön som vi fick leta reda på, lösa. Det var jätteskojigt. Matte hade en massa gott med sig så där blev vi en stund, och mellan godiskasten så busade jag och Wille en sväng.

Sedan fortsatte vi promenaden. Efter en stunds promenerande fick Wille ngt sdorts fnatt för han hoppade rakt upp på en snövall och ner i snön på dne andra sidan av snövallen. Där rullade han sig både länge och väl. Jag kom ju inte upp på den höga snövallen ordentligt, så jag stod med framtassarna på den och kollade på Wille som en bit bort rullade runt av välbehag. Jag försökte flera gånger att komma upp på den, men det gick inte. Till sist tog jag en ordentlig sats fart och kom nästan upp, men blev hängandes lite halvt om halvt över snövallen. Då hjälpte matte mig upp med rumpan över snövallen och sedan kunde jag slänga mig i snön och busa. Men jag upptäckte snart att en bit bort från snövallen så var snön väldigt djup och mjuk och jag sjönk ner i den. Försökte crawla närmare kanten och snövallen, men det tog både tid och ork. Efter en stund kom Wille närmare så jag kunde ta tag i hans svans och få lite draghjälp. Matte hade roligt åt oss förståss.

När vi sedan försökte ta oss över snövallen tillbaka till matte, då kom ingen av oss två, varken Wille eller jag, så att vi kunde komma upp på den och ta oss över den. Matte lockade och lockade på oss men hur vi än försökte så gick det inte. Som tur var hade matte koppel på oss båda och därmed kunde hon hjälpa oss upp på och över snövallen. Vilken himla tur tyckte jag, annars hade jag säkert legat där och crawlat forftfarande, och Wille likaså.

Efter den incidenten så höll vi oss på dne plogade gångvägen ett tag. Men när vi gått en bit  så drog Wille ut i snön igen, men nu höll han sig på snövallen, för där den var som högst var den också som starkast och bar utan problem Willes vikt där han gick. Jag ville också vara med och spatsera på snövallen. Försökte komma upp på den, men fick hjälp av matte igen så där gick vi två, stolta på snövallen och ingen av oss sjönk ner i snön. I alla fall inte förrän Wille fick för sig att hoppa ut i snön igen och rulla. Jag höll mig ett tag på snövallen men hade tappat balansen lite så strax efter Wille dråsade jag ner i snön jag med. Brydde mig då inte om att försöka ta mig upp på snövallen utan istället tog jag mig fram i snön, som då var ngt grundare här än där vi var förut.

Strax därpå kom vi till en upplogad snöhög som vi tog oss upp på. Väl där uppe rullade sig Wille i snön och jag busade med honom. Plötsligt tapade vi balansen och kanade ner mot matte. Det bar av upp på snöhögen igen och sedan gick jag på den ungefär i jämnhöjd med mattes ansikte. Gissa om jag kände mig stor.

Så småningom tyckte matte att det var dags att bege sig av hemåt.

Motvilligt lämnade vi snön och följde med in, men första måste Wille bara rulla lite i snön, och jag måste bara busa lite till och ta tag i hans svans.